2009-03-06 – Fredag, Mitt hjärta smälte….

”Asta 90+” på praktiken har afasi och halvsidesförlamning efter en stroke. Hon kan endast uttrycka sig genom gester och ett ytterst fåtal ord. Jag har bara hört henne säga ”ja”, ”nä” och ”mamma”.

Idag satt jag mycket och höll henne i handen, klappade, kramade om henne lite och pratade med henne om ditt och datt. Nämnde även att jag har varit och dansat på ett ställe där hon har jobbat som husmor på 50-talet. Då tittade hon upp på mig. Jag fortsatte att hålla henne i handen, stryka henne över håret och prata med henne när jag känner att hon släpper taget om min hand, lägger sin hand på min kind och med mycket stor möda säger hon:

- Va snäll d… d….

Och där dör orden ut, men oj vad det betydde mycket för mig. Hon sa helt klara ord med perfekt uttal, inget sludder. Hon fick en stor kram och en puss på pannan. Underbara goa ”Asta”.

2009-03-02 – Måndag, Privilegierad

Idag har jag fått vara med om ytterligare en sak som jag som sjuksköterska kommer att stöta på många gånger. Att få vara med en människa i hennes sista stund i livet. Jag var rörd av hela situationen, ingen rädsla, ingen smärta… bara lugnt och vackert.

Jag har haft en rädsla att vara med om detta, både själva ögonblicket och att se en död människa, men det är helt borta nu. Även om jag förstår att alla gånger går det inte lika lugnt och fint tillväga, men de allra flesta gångerna gör det ändå det. Det är vackert och minst lika mäktigt som att få vara med om en födelse.